Cytotec

jag har klarat 2 förlossningar utan nån som helst smärtlindring och ut kom 2 vackra pojkar!  Men  nu gör det så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen… och ut kommer ett dött foster…  dessutom tror jag snart jag förblöder.livet känns orättvist ibland! (ur min blogg den 22 Januari 2010)

Nämen fy vad hemskt att höra sig själv på radio, lyssnade precis på programmet.. Som Sofia i övrigt har gjort riktigt bra.

Det är över 2 år sen detta hände mig nu, och ja det är lite jobbigt psykiskt att dra upp igen, men när Sofia Boo från Sveriges Radio kontaktade mig för att göra ett reportage om Cytotec, så tvekade jag inte att tacka Ja (jo okej då, lite tveksam var jag kanske) eftersom jag vill varna andra tjejer om att råka ut för samma sak.

Reportaget sänder igår på kaliber, och det verkar som media nu sprider det här vilket är toppen!

Mamma ringde igår och sa att jag hade vart med mycket på ”dagens eko kvart i fem” igår oxå.

Men nu ska jag försöka att berätta vad det egentligen var som hände mig.. några av er har ju följt mig i flera år och har ju säkert läst om det för ett par år sen, men nu kommer de igen..

Jag var halvvägs i graviditeten,efter vecka 12 hade jag inga direkta symtom på graviditeten, men jag var just då i min mest stressade period i livet, jobbade långa dagar i köpenhamn, Lucas & Simon var då 2 & 4 år, hade hus som skulle skötas, mat som skulle lagas, hämtning, lämning.. pendling..försökte ta körkort, umgås med vänner.. ja jag hade helt enkelt inte tid att känna efter eller njuta av graviditeten… men jag hade ju inga symtom på att nåt skulle vara fel heller.

Men ett ultraljud i v.18 visade att bebisen var död.. jag var chockad, det var en manlig läkare som bröt på nåt annat språk.. isländska tror jag.. han var iskall, bara berättade att bebisen var död, de gjorde ett vaginalt ultraljud oxå.. sen kunde jag ta på mig kläderna och gå ut till sköterskan som gav mig 2 tabletter..cytotec.. jag skulle åka hem och stoppa upp dem vaginalt för att föda ut fostret.  Fick tabletterna i en lite papperspåse och gick ut.. det var i januari och hade redan blivit mörkt ute.. hemma väntade barnen med Sören.

Jag kommer ihåg att jag var helt chockad.. gick mot tåget, tankarna snurrade runt.. ringde Sören och skulle berätta.. då började tårarna forsa, men jag visste att barnen var vakna och väntade på mig hemma så jag försökte vara stark. Berättade för barnen, Lucas tog det väldigt hårt, Simon som bara var 2 år förstod ju inte riktigt.. men Lucas var ledsen länge efteråt. Men jag var noga med att förklara att jag oxå var ledsen och att det är okej att vara ledsen..

Dagen efter (tror jag) tog mamma & Jonas barnen till Skene så jag kunde ta cytotecen i lugn & ro..eftersom jag inte fått nån direkt information( mer än att jag skulle ta tabletterna, och det kunde ta ett tag innan det hände nåt, sen skulle fostret komma ut) så googlade jag mig fram till fakta.. det första jag kollade var FASS… men när jag sökte på cytotec där kom följade information:

Cytotec används för att läka sår i magsäcken samt i förebyggande syfte för att förhindra uppkomst av sår i magsäck och tolvfingertarm hos patienter med ökad risk för sår vid behandling med läkemedel mot inflammation och värk. Cytotec skyddar magslemhinnan genom att öka produktionen av slem i magsäcken och utsöndringen avbikarbonat i tolvfingertarmen. Cytotec hämmar även magsaftsekretionen och minskar nattlig magsyrasekretion (Källa: Fass.se)

När tabletten skulle tas var ju lite upp till mig.. men när känner man sig redo att föda ut sitt döda barn lixom? låg i soffan och googlade och då tyckte jag att jag kände sparkar.. var ganska säker på det till och med, och då blev jag ju ännu mer nojig, tänk om det var ett misstag, barnen kanske levde, bara var lite mindre än de skulle varit? Ju mer jag googlade och läse om cytotec, dessto värre historier och skräckexempel kom upp,  så jag bestämde mig bara för att ta det och försöka sova.. på 2 timmarn hände ingenting..på kvällen började jag blöda lite..jag undrade om jag verkligen gjort rätt.. men plötsligt fick jag enorm smärta i magen.. sen forsade det blod, rena blod badet.. jag kommer ihåg att jag satt inne på den lilla toaletten i huset och grät. för jag trodde jag skulle förblöda, det var verkligen blod överallt.. flyttade mig till duschen i det stora badrummet, det slutade aldrig blöda.. och smärtan i magen var olidlig..

(från bloggen den 23 januari 2010)

” på natten forsade det blod och vid 2 kom det som en stor klump som jag lixom fick krysta ut…men den kom inte ut helt. så jag hade en ”säck” som bara ville komma ut typ 10 cm, efter en timme ringde vi kk som sa att den nog skulle komma ut av sig själv. men igår förmiddag fick jag ringa igen, och fick prata med en jätte gullig barnmorska som sa att jag skulle komma in så de kunde dra ut den med tång. När jag kom in försökte barnmorskan få ut den med hjälp av olika instrument. Det gjorde ont men lyckades inte så hon fick kalla på jourläkaren. och så satte hon en nål i armen för de skulle ge mig nåt i den efteråt.

 

Min livmoderhals hade öppnat sig för att få ut fostret precis som den skulle, men sen hade den stängt sig för fort, så det klämdes fast halvvägs ut.

Men jourläkaren försökte, det gjorde skit ont, jag skrek, sören höll min hand, och den gulliga barnmorskan stod och klappa mig. Läkaren sa att om de inte lyckas få ut den måste jag sövas och skrapas, men jag ville att de skulle försöka lite till… sen sa hon att det kom ut i bitar så de kanske ändå måste skrapa mig. men sen hände nåt, den värsta smärtan jag upplevt, hon drog ut hela min magsäck och alla inälvor… åtminstonde var det så det kändes. men egentligen var det nog ”bara” livmodersäcken och moderkakan… men det var mer än tillräckligt.

Sen fortsatte komplikationerna i några veckor efteråt.. läs bla dessa inlägg från 2010..

där det står om hur jag har hög feber, mardrömmar, kallsvettas, får infektion som ska botas med 2 olika sorter penicillin 3 gånger om dagen, jag får citadon (smärtstillande morfinpreparat) men mår ändå skit.. den 19e Januari tror jag att jag var inne på KK och kom ut därifrån med dessa 2 tabletter, 31 Januari blev jag utskriven från KK efter en skrapning.. dagarna där imellan var ett rent helvete!

http://metrobloggen.se/evsi/infektion_saklart/

http://metrobloggen.se/evsi/biverkningar/

http://metrobloggen.se/evsi/battre/

http://metrobloggen.se/evsi/utskriven/

28 Januari skrev jag bla : Har fortfarande ont i magen, från och till känns det som nån vrider runt tarmarna precis som man vrider ur en disktrasa. men antagligen ska det vara så?!?  livmodern som drar ihop sig eller nåt..vad vet jag?

När jag tänker tillbaka på det här kommer jag ihåg att jag verkligen kämpade för att hålla mig stark och inte ge upp, men att jag hade så ont, mådde så illa, var så svag så jag bara satt på toaletten och grät & skakade imellanåt..

Men det som inte dödar gör en starkare sägs de ju..