Tv-serier och gnäll

Det här med att vara hemma och inte kunna göra något är inte riktigt min grej.

Det kan ju låt skönt att bara ligga i sängen och se på Tv hela dagen. Att se på när familjen gör saker åt en som man inte själv klarar av. Men NEJ. det  är allt annat än skönt. Jag är värdelös på att slappa.
De gånger jag verkligen kan varva er och slappa, är när min kropp säger stopp. När jag är nära den där väggen ni vet.
Men annars är jag totalt värdelös på att bara vara.

Och så även nu… trots att jag har så djävulsktså jag skriker rakt ut varje gång jag ska sätta mig på toaletten, vaknar flera gånger om natten av smärtor, går barfota för
jag hur mycket jag än försöker inte kan få på mig strumpor…. Så kan jag inte bara vara… Jag kan inte ligga och se på hur tvätthögen svämmar över, hur diskhögen växer sig större i köket, hur gruset från hallen dras runt i hela huset (det där gruset känner man ju plötsligt så mycket tydligare nu när man hela tiden går barfota).

Johan är verkligen ett jätte stöd, han får mig att kämpa på när jag skriker att jag vill amputera benet. Han jobbar hela dagarna, men kommer ändå hem och lagar mat till sin gnälliga sambo, han försöker verkligen hjälpa till mer.
Men samtidigt inser jag ju hur mycket saker jag bara gör på rutin varje dag. Som jag nu inte kan nu.
Min älskade Mamma kommer också förbi och hjälper mig (och ger mig världens godaste kladdkaka så jag går upp ännu mer i vikt.. tack mamma!)
Men jag vill ju kunna själv!!

Jaja, de kunde varit värre.

Jag ger inte upp, imorgon gör jag ett nytt försök att få en läkartid.
Nu är detta min lediga helg… men har jag så här ont kan jag ju knappast ta mig till jobbet på måndag.
Men jag hoppas så innerligt att jag är bra tills dess. Då lovar jag att inte gnälla när klockan ringer 04:50. Jag ska studsa upp med ett leende… jag lovar!!

Men nu tillbaka till ämnet… Tv-serier. Jag har ju plötsligt massa tid till sånt som jag har svårt att få tid till annars. Jag har skrattar till Parneviks… jag gråter till Teen Mom , jag biter på naglarna till Black Widdows…både skrattar & gråter i ett till Greys Anatomy, men om detta ska fortsätta behöver jag fler tips på bra serier.

Imorgon fyller min fantastiska svärmor år, grattis!
Hon är en sann förebild när de gäller att kämpa mot smärtor och sjukdomar. Jag försöker att ta efter de där.. Det är inte hur man har det, utan hur man tar det!

Så detta inlägget får avslutas med en bild från när vi firade svärmors 60års dag förra året med min svägerska & svåger med familj..

groupie

 

Hur får man hjälp av sjukvården?

Vet att jag inte ska gnälla, det finns så många som har det värre… MEN nu tänker jag gnälla ändå. För just nu håller jag på att bli tokig!!!

Både av smärta och frustration!!
Jag har ju problem med min höft. Jag kommer behöva en höftledsprotes. Men jag har själv valt att vänta.
Jag är inte rädd för sjukhus (tur är väl det eftersom jag jobbar där) , narkos eller själva operationen. Men jag är ju väl medveten om att varje operation medför en risk. Men det jag är rädd för är att vara beroende av andra. Och det blir jag ju efter en operation. Jag kommer inte kunna lyfta Nellie på ett tag. Jag kommer vara beroende av att Johan gör mer här hemma. Jag är värdelös på att vila och låta andra göra saker åt mig. Det ger mig ångest. Så jag vet att det svåraste för mig kommer att vara att låta bli sånt som jag inte får/kan göra, och låta andra göra det åt mig.

Därför har jag stått ut, jag har levt med värken som är mer eller mindre ständigt närvarande. Värken är en del av mitt liv som jag lärt mig leva med. Vissa dagar jobbigare än andra.
Men den senaste månaden, eller ja de senaste halvåret kanske t.om, så har värken eskalerat. Vissa dagar kan jag inte gå i trappor. Vissa nätter kan jag inte sova för hur jag än ligger gör det ont. Så de dagar jag väl kan sova, så sover jag så mycket jag kan. Jag lägger mig med Nellie vid 19, och sover bort hela kvällen, och får då istället mega ångest över att jag inte var en närvarande mamma för Lucas & Simon. Att jag inte hann natta dem.  Hur jag än gör blir det fel. Men de har gått.

Men nu går det inte längre. Den senaste veckan har varit hemsk! Och de senaste dagarna har jag inte kunnat ta på mig strumpor eller byxor, för jag kan inte böja benet. Jag kan inte böja mig ner. Jag kan inte sitta normalt på en stol, och jag kan inte gå på toaletten normalt.

Så när jag skulle jobba under påsken, fick jag se till att Johan hjälpte mig att ta på strumpor och leggings på kvällen, sen fick jag sova i dem så jag kunde gå till jobbet utan att behöva väcka honom för att få hjälp på morgonen.

På jobbet fick jag undvika vissa moment som jag inte klarade av.

Jag har alltså redan hamnat i den situationen att jag är beroende av hjälp. Så därför kan jag lika gärna göra operationen nu.

Men då kommer nästa problem. Nu får jag ingen hjälp!

Jag ringde min ortopedsekreterare till den läkare jag haft innan. Han som sagt att jag behöver en operation.
Men eftersom jag inte varit där på 2,5 år (för att jag inte vart redo för operation, och de är i stort sett det enda de kunnat göra för mig) och hade avbokat de senaste besöket. Så behövde jag ringa min vårdcentral för ny remiss och nya röntgenplåtar, för de kunde inte hjälpa mig utan remiss.
Galet tyckte jag, eftersom jag gått hos ortopeden innan, och vårdcentralen knappast är insatta i min komplicerade höft.
Men jag gjorde som de sa och ringde vårdcentralen, som sa att det inte hade några tider. Så jag ringde idag igen. Och fick så förklarat för mig att de inte har några läkartider på 2-3 månader!!
Jag förklarade att jag inte får hjälp av ortopeden utan remiss och jag måste ha hjälp nu, för jag kan inte jobba (eller ta hand om mina barn) när det är så här.
Hon var så snäll och förstående, men sa att de kan tyvärr inte trolla fram tider. Hon tyckte det var tokigt att ortopedmottagningen inte kunde hjälpa mig, så hon rekommenderade mig att ringa tillbaka dit och förklara att jag inte kan få läkartid på Vårdcentralen på flera månader.
Jag gjorde som hon sa och ringde återigen till Ort.Sekreteraren, som nu börjar bli lite smått irriterad på mig. Och förklarade att de har sin policy om att man måste ha remiss från VC, och det finns inga undantag.
Vid detta laget var jag så frustrerad, och hade så ont så jag grät och sa att jag inte kan ha de så här längre. -Då får du väl söka en privatklinik istället, sa hon.
Tyvärr kommer de ju inte hjälpa, för även dem behöver färska röngtenbilder, Och då krävs remiss!

Det enda jag kan göra just nu, är alltså att söka hjälp på akuten. Vilket känns jätte dumt!!! För även om jag har jätteont och måste få hjälp. Så är akuten enligt mig till för dem som behöver akuthjälp. Och de gör ju egentligen inte jag. Inte akut så ja ska ta upp en plats på akuten.
Men tydligen har jag inget val.

Hade de bara vart värk, hade jag bitit ihop och väntat 3 mån på läkartid på VC, och sen antagligen ytterligare några månder för röntgen, och besök hos ortopeden. Men hur ska jag kunna gå så här i flera månader utan att kunna t på mig kläder, kunna sätta mig i bilen, kunna gå upp på ovanvåningen… det går inte!!

Så… nu har jag gnällt av mig.. även om ingen orkade läsa allt så var de skönt att få ur sin frustration!

frustrated

 

Liv & Död – och allt där i mellan

Påsken är här. Och barnen har lov igen?! Tycker precis de har haft sportlov. Men ledighet är väl aldrig fel iförsig. Jag vill så gärna kunna njuta av högtider som alla andra gör. Men istället får jag alltid lite (eller mycket) ångest. Don´t know why?!

De senaste två veckorna har varit otroligt psykiskt tunga på jobbet.
Jag älskar mitt jobb. Men vissa saker är fruktansvärt jobbiga. Och om vi som personal tycker de, vad tycker då inte familjerna som går igenom det här,
Oskyldiga barn ska inte dö.Punkt!
Men… det borde inte finnas nåt men efter den meningen. Men de gör det.
För även om små barn inte borde dö, så ska de heller inte behöva lida i väntan på döden. Om de nu måste dö, så borde de få göra det på ett värdigt sätt.

822ac60d43684ff002c002eafc4d30b6

Nä nu ska jag inte bli för djup eller skriva mer än vad jag borde.
Det är svårt att släppa jobbet när man är ledig. Det får jag nog lära mig leva med.
Så nu ska jag sätta på lurarna och lyssna på musik…
musik är som medicin för själen!
Och min själv behöver medicin just nu.

Lucas min Lucas

I söndags hade jag & Lucas en mamma-Lucas dag.
Det blev fika i Lund. Och Bio… den efterlängtade Zlatan filmen. T.om jag tyckte det var intressant att se faktiskt.

IMG_20160313_142524Och idag var de möte med skola, habilitering och specialpedagog. Känns bra att vi träffas och diskuterar hur vi kan hjälpa Lucas på bästa sätt.

Ett av problemen är ju maten, så de tycker fortfarande vi ska ha måltidsstöd. Känns som de blev mycket matproblem idag, först Nellies misstänka komjölksallergi, och nu Lucas som behöver näringsdrycker och måltidsstöd.

Så här roligt tyckte barnen det var med Mellon i lördags ;-)
Så här roligt tyckte barnen det var med Mellon i lördags 😉

 

mjölkfritt mars

Eftersom jag ska jobba hela helgen, är jag ledig idag. Detta är min lördag. Ibland är det ganska skönt att vara ledig mitt i veckan när andra jobbar. Dessutom är det bra för då kan man passa på att boka in vissa möten, läkarbesök och liknande.

IMG_20160316_083628

Idag är en sådan dag. Började med läkarbesök i Lund med lilla Loppan. Troligtvis är hon allergisk mot komjölksprotein, så nu blir det totalt mjölkfritt i 3 veckor. Sedan blir de återbesök. Hon har ju även infektionsastma, men är rosslig på nätterna året runt, så nu ska vi även börja inhalera henne ett tag.

 

Undra vem som hade roligast i väntrummet?
Undra vem som hade roligast i väntrummet?

I eftermiddag ska jag på möte med Lucas lärare, skolsköterska, specialpedagog, och folk från habiliteringen. Älskade Lucas har de lite kämpigt i skolan… och vi kämpar såklart för att han ska få den hjälp & stöd han behöver.

Där imellan blir de lunch hos bästa mammsen som får vara barnvakt när jag är på möte. Och inom dagis med intyg om specialkost till loppan.

Mello-finalen 2016

Samma visa varje år, jag tycker alla låtar i delfinalerna är skit!! Och de jag gillar åker ut direkt, varför tittar jag på skiten muttrar jag varje gång.
Men sen när det är dax för final älskar jag alla låtar helt plötsligt. Trots att det är samma låtar som var skit några veckor innan, konstigt de där!

finalister-jpg

Men bäst av alla är ju ändå Daniel Norberg, som ännu ett år lyckas göra en klockren parodi på finalisterna! Klicka å se om ni missat detta!

Så vem vinner ikväll?

Livet!

Fredag, och en ledig helg väntar. Välbehövligt!

Denna veckan har vart fullt upp. Sömnen har blivit lidande, så jag hoppas kunna ta igen lite av den varan i helgen.

HIMG_20160311_162136elgen började fantastiskt iallafall.
Solen skiner. Glad Nellie. Dans i vardagsrummet, och räkor & vin med min kära sambo.

Dock höll jag på att missa det sist nämna eftersom jag stensomna vid Nellies nattning. Att dansa loss med lillaLoppan tog mina sista krafter… Var lixom inte de minsta sugen på att gå upp igen!
Men kändes ju taskigt att låta Johan sitta där med tända ljus och räkor alldeles ensam..SIMG_20160304_121209å jag tvinga upp mig.

 

Den här lilla loppan älskar ju oxå räkor, precis som sina bröder.
(denna bilden är dock inte tagen idag)

 

 

 

Jag älskar mitt jobb, det gör jag verkligen. Men jag har svårt att släppa jobbet när jag går hem. Och vissa patienter kommer man närmare än andra. Så är de bara!
Jag lider så med familjerna som kämpar med deras svårt sjuka barn. Familjerna som går på nålar, där minsta lilla förkyldning kan innebära fara för livet.
Livet är så orättvist! 
och ändå gnäller jag över för lite sömn… skämms!

Ta vara på livet mina vänner… man vet aldrig vad som väntar runt hörnet….

 

 

 

Grattis Nellie 3 år

Idag fyller våran lilla tokiga prinsessa 3 år.

IMG_20160303_075749Att bli väckt av vår skönsång var inte uppskattat.. Hon drog täcket över huvudet.  Hon sa till mig redan häromdagen, -Mamma när jag fyller år får ni inte växka mig, jag vill sova länge! Haha, våran lilla sömntuta!
Men nu undrar hon hur vi ska fira henne imorgon… För tydligen fyller man år i 2 veckor när man fyller 3.

 

IMG_20160303_080034

– snart är jag nog som en liten 3hjuling som bara rullar fram säger hon.

Våran lustigkurre! Hon är så himla rolig att umgås med (för de mesta!)

Dessa 3 åren har gått sjukt fort! Ändå känns de som vi alltid haft henne i vårt liv!

IMG_20160303_092415