Hjälp Hjärna till!

Livet rullar på…lite upp & lite ner.. livet helt enkelt!

Det har tyvärr varit mycket sjukhusbesök som tagit tid & energi detta året. Och eftersom de mesta ”problemen” i vår familj verkar vara i hjärnan, så vill jag nu göra vad jag kan för att stötta hjärnfonden för att bidrag till mer forskning och hjälp till några av våra vanligaste diagnoser, så som Autism, Migrän, Epilepsi, Bipolär sjukdom, Alzeimers,Demens,  Adhd, MS, stroke, depression, Ångest, Dyslexi, hjärntumör, ätstörning, Cp, parkinson, Down syndrom, beroende sjukdomar m.m

Lucas fick ju sin Autism diagnos för flera år sedan. Och migrän har han haft mycket problem med från och till i perioder.
Nu i veckan har vi tillbringat 2 eftermiddagar hos logopeden för hans dyslexi utredning. När han var där uppmärksammade logopeden 2 frånvaroattacker. Något som även hans (fantastiska!) assistent i skolan påpekat några gånger. Han gjorde ju ett sömn EEG för misstänkt epilepsi för ett tag sen. Jag har nu pratat med hans läkare på habiliteringen, och han tror helt klart att Lucas har epilepsi (vilket är väldigt vanligt att man har när man har autism) så vi kommer nu läggas in för monitorering en vecka för att försöka fånga frånvaroattackerna på långtids EEG. Han kommer alltså vara uppkopplad på EEG och filmad och bevakad varenda sekund av dygnet i 5 dagar.  Eftersom han inte har det varje dag, så kan de ju mycket väl vara så att vi har otur och de inte händer någonting alls just den veckan. Oftast har migränen kommit när vi varit iväg och de varit mycket intryck. Nu kommer han ju vara instängd i ett rum, men vi får hoppas de kan fånga något på film.

Simon går på Bup, och ska prata med en läkare nu på torsdag igen. Han har mycket ångest, social fobi och utreds för ADD.

Och jag ska göra en neurologisk undersökning och går hos arbetsterapeut en gång i veckan eftersom jag fått problem med min högra hand (eller ja hela högra sidan av kroppen egentligen) efter den konstiga halvsides svagheten jag drabbades av i våras när sjukgymnasten upptäckte att jag inte hade några reflexer eller styrka i höger ben och arm . Det höll ju ack & lov bara i sig några timmar, men jag har inte riktigt fått tillbaka styrkan i höger hand tydligen, och jag är väldigt skakig (har alltid varit de iförsig) fortfarande.

Så ja.. att stödja hjärnfonden känns väldigt aktuellt,  jag har stöttat dem flera gånger innan, men nu har jag gjort min egna insamling för att nå ut till fler.

Så klicka gärna in och skänk ett litet bidrag till hjärnfonden du oxå genom att klicka här och välj en valfri summa .

 

Lilla älskade Lucas

Min största son, min stora Lucas, är ganska liten just nu.
Han har varit sjuk i  nästan 3 veckor stackaren.

img_20161123_171211

Men nu äntligen börjar han bli bra. Han är fortfarande väldigt trött och hostar en del, men Imorgon är det dax för skola igen. När t.om han längtar till skolan har de gått långt! Men det värsta för honom har ändå varit att han inte fått spela fotboll. Tur han haft sitt Fifa på playstation åtminstone 😉

Vi vet fortfarande inte riktigt vad som var fel?
Kraftigt virus trodde läkaren. Men huvudsaken är att han blir bra och att det inte var något allvarligt.
Jag hann ju tänka det värsta ett tag. När vi sökte på barnakuten för 2 veckor sedan var han riktigt kass. Han kunde knappt komma upp ur sängen pga huvudvärk och hög feber. Han klarade varken av ljus eller ljud. Och kom till akuten med solglasögon & keps.

img_20161123_154559
Nej han försöker inte se cool ut. Han klarade bara inte av ljuset.

När läkaren undersökte honom och hans vänstra pupill inte riktigt hängde med var jag nära att bryta ihop. Och när hon sa att han inte hade några reflexer i benen blev jag kallsvettig. Men röntgenbilderna såg bra ut och jag kunde pusta ut.
Älskade lilla Lucas som aldrig är sjuk. 11 år tog de innan han behövde uppsöka läkare.  Han har aldrig behövt det innan. Det brukar vara lillebror Simon som blir sjuk eller skadar sig. Men någon gång ska vara den första.

SÅ tacksam över att ha friska barn. Lider så med alla dem som får allvarligt sjuka barn, och åker in och ut på sjukhus.

 

3 månader efter Op.

20161031_170507
Världens sötaste pumpa!

Idag är det exakt 3 månader sedan jag fick min nya höft.

Ett tag var jag såå glad, jag hade flera veckor utan smärta. Och dte är bättre än vad jg haft på flera år!!
Men nu är jag lite gnällig igen.

Höften gör ont, mer ont än för några veckor sen.
Jag trodde helt säkert jag skulle kunna gå utan kryckor vid det 20161110_134919här laget. Men de kan jag fortfarande inte.
Jag går hos sjukgymnasten regelbundet, i början gick de så bra. Jag gjorde sådana framsteg bara på några dagar. Men 20161112_171347sedan fick jag väl som alltid lite för bråttom, blev lite för ivrig.
Höften blev mer svullen, jag fick mer ont. Och ja… nu känns de som jag står och stampar och inte kommer framåt. Fast det gör jag ju… det går bara sååå långsamt.

Min sjukgymnast är verkligen toppen. För hon vill hellre att det tar lite tid och blir rätt, än att jag skyndar och faller in i gamla ovanor där jag belastar fel och går snett. Och jag håller ju egentligen med henne helt och hållet.

20161108_151457
Syskonkärlek!

Så jag kämpar på, en dag i taget. Ska tillbaka till sjukgymnasten idag. Jag hoppas då att hon säger att jag får släppa kryckorna.
Sedan är det återbesök hos läkaren nästa vecka.
Sen börjar jag kanske jobba?!
Känns ju i och för sig orimligt med tanke på mina arbetsuppgifter. Men snart så… jag kämpar på…hej & hå!

Goodmorning Sunshine!

Okej, nu glömmer vi gårdagens ångest och försöker börja om.
Solen skiner, jag har klarat en natt utan morfin..mormor är ledig och ska hjälpa mig att handla, ja, det känns lite bättre idag helt enkelt.

Jag jobbar hårt på att tänka på de positiva sakerna omkring mig, istället för att älta de negativa. Jag har ju annars en viss tendens att älta saker jag sagt eller gjort tils jag får mega ångest över de… och det kan verkligen vara små saker som blir jätte stora i min hjärna..

Något positivt med att vara sjukskriven är att jag nu har tid att jobba på det där med att ändra mitt tankemönster…det är inte lätt att lära gamla hundar sitta, men ingenting är omöjligt!

Något annat som är positivt, väldigt positivt, är all tid jag helt plötsligt har med familjen. Ja är hemma och kan äta frukosten med barnen innan skolan, Jag kan förhöra läxor och lyssna på barnen när de berättar om sin dag, läsa sagor, och  vara närvarande på ett annat sätt (ja när jag inte ligger med kräkpåsen då förstås) för jag har inte all den där vardagsstressen och jag är hemma all the time! Jag inser nu hur mycket jag missar när jag jobbar kvällar. Så de försöker jag ta igen nu.

8817760_12312727_b

Och här kom ångesten också..

Som det inte räckte med smärta och illamående. En enorm ångest har tagit över min hjärna nu också. Jag vet att jag inte kan göra nåt åt den här situationen. Men jag får ändå ångest och enormt dåligt samvete, över vad vet jag inte riktigt. Att inte räcka till? Men jag får väl helt enkelt tillåta mig att rasa ihop ett litet tag… för att resa mig starkare igen..

Ångest, smärta & illamående…That´s my life right now…

Men jag är tacksam, för jag har världens bästa människor runt omkring mig… och kärlek är det viktigaste man kan ha…. resten ordnar sig… så småningom!

loveisall

tråkiga besked

Detta inlägget har tagit några dagar att skriva, eftersom jag är däckad av morfin mesta av tiden och ligger med en kräkpåse i sängen. Men nu tänkte jag passa på att uppdatera er medans min hjärna fungerar innan jag tar nästa dos av smärtstillande.. Inlägget är därför lite uppdelat i dagar, det börjar med de jag skrev lördag innan dagens del kommer.

Lördag:

Igår fick jag äntligen en akuttid till vårdcentralen. Läkaren där skrev genast en remiss till röntgen och till akuten i Lund.
Så jag tog min kryckor och skutta iväg.
Röntgen gick snabbt och smidigt. Men sen satt ja på akuten, och vänta….och vänta… och vänta…. tillslut berätta de att jag skulle få vänta till midnatt minst. Så jag valde att åka hem, ställa klockan på 7 och åka tillbaka imorse.

När jag vaknade inbillade jag mig att jag plötsligt inte alls hade så ont. Johan såg dock hur jag knappt kunde gå, och sa nu åker du! Tur var väl de.

Min älskade Simon, som alltid är så mån om alla och har världens största hjärta, ville följa med och hålla mig sällskap. Stackaren var så trött imorse. Men han ville så gärna vara med och hjälpa mig, och få lite egentid med mig som han sa. och det var tur för han var verkligen till stor hjälp!
Han tog på mig strumpbyxorna efter jag blivit undersökt av doktorn, Han bar mina saker. han hjälpte mig öppna dörrar. Min hjälte! Och de var ju så mycket trevligare att sitta på akuten med lite sällskap.

Men idag blev de faktiskt inte så himla lång väntan. Jag fick träffa en läkare ganska snabbt. En väldigt duktig och trevlig läkare vid namn Katja. Hon tog sig verkligen tid att lyssna, och förklara.
Hon hade kollat röntgen bilderna. Och tyvärr såg de inte alls bra ut. Riktigt illa.
Höftleden är helt utsliten. Förutom att höftkulan inte alls ser ut som en frisk höftkula, så är allt skyddande brosk som man normalt har mellan höftkulan och höftleden bortslitet. Så benet nöter direkt mot benet. Inte bra. Då blir det inflammation i leden. Och de förklarar en del av den enorma smärta.
Tyvärr finns de inget annat att göra än att byta ut den mot en protes. Och fram till operationen är jag sjukskriven och har ett helt apotek med mediciner jag ska ta. Värken har spridit sig till ryggen också, eftersom jag går snett, belastar fel, och spänner mig när jag har ont.

Idag Tisdag:

Så skönt att vara klar i huvudet för en stund. Jag tänker hela tiden att jag ska låta bli de starka medicinerna.. men när smärtan tar över så skiter man fullständigt i alla biverkningar man får. Då vill man bara överleva smärtan. Sedan ligger man i sängen med en kräkpåse och undrar om de var värt de. Men än så länge har de hållt sig vid illamående. Jag har inte kräkts än.. skönt de åtminstone!

Det som är jobbigast just nu är nog nästan att jag inte kan ta hand om min familj, och att jag inte kan jobba. Jag vet hur mina kära kollegor sliter på jobbet. Och nu när jag också är borta så blir de ju knappast bättre 🙁
Men ja jag vet, det kan jag ju inte hjälpa.

Min ortoped ringde igår. Han hade blivit kontaktad av akutläkaren jag träffade i helgen. Och höll med om att röntgenbilderna inte ser fina ut alls. Det finns inte så mycket annat att göra än operera.

Jag har ju varit inställd på att jag måste göra denna operationen i framtiden. Men hade inte tänkt mig att det skulle vara än på några år. Men ja, nu har jag ju inget val, och det kommer säkert bli jätte bra när de väl är gjort!

Dock är det ju som alltid lång kö inom sjukvården. Normalt är de 5-6 månader, plus lite till för de är sommar och semestrar snart. Men eventuellt kunde han få fram en tid v.20. I maj. Men annars blir det vecka 33. Direkt efter semestrarna.
jag kan väga för och nackdelar med operationen före eller efter sommaren tills jag blir tokig. Vi får helt enkelt se vad han säger när han ringer idag.
Sedan får jag ringa ett jobbigt samtal till min chef och berätta hur länge jag blir borta. För de vet jag ju inte själv än?

Vill passa på att tacka alla som messat och ringt. tack för er omtanke <3